Jag har ju aldrig varit en människa som gillat att vara själv speciellt mycket. Visst, kortare stunder kanske. Men när det går upp mot flera timmar kan man väl lugnt säga att jag blir rastlös. Jag gillar helt enkelt att ha sällskap. Och då är det ju en väldans tur att jag har mina små nu när D är på vift. Med Valter som sällskap blir det inte många tysta minuter... Och vi har ju haft lyxen att ha haft mormor och morfar på besök nu ett par dar. Så tyst i huset har det inte varit. Men tomt är det ändå. Ja, jag saknar Danne jättemycket. Särskilt ikväll när barnen sover och jag hänger här i soffan alldeles själv. Nu får han minsann ta och komma hem.
Bjuder på några bilder från de senaste två dagarna. Tack mormor och morfar för hjälp och sällskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar