För dem som inte känner mig sådär jätteväl är jag nog en ganska glad och pigg tjej. Och det är jag oftast också. Samtidigt kan jag bli både arg och ledsen om det inte riktigt blir som jag har tänkt. Väldigt upp och ner alltså. Inget drag jag är speciellt stolt över. Men det är ju som det är. Den här sidan verkar det som att min son har ärvt. Antingen är han jätteglad, charmig och sprudlar av glädje. Eller är han arg, ledsen och gnällig. Trots att jag älskar honom över allt annat föredrar jag nog ändå den glada sidan hos honom. Inte så konstigt egentligen. Han föredrar antagligen den sidan av mig också. När vi båda är på det humöret är vi nog rätt gosiga att ha att göra med. I det andra fallet....är det mest synd om pappan här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar