Allt är "min min min" just nu för den lille. Herregud, om någon skulle våga sig på att ta hans leksaker eller sina egna för den delen som Valter vill leka med. Då slänger han sig helt enkelt på golvet och skriker och gråter utom sig av förtvivlan. Vart kom detta ifrån?
Så många faser man ska gå igenom. Som förälder alltså. Jag hänger knappt med. Plötsligt ska man fatta en massa beslut om barnuppfostran. Vad som är viktigt och vad man kanske kan strunta i att strida om. Jag tror jag lämnar över stafettpinnen till min make för ett tag. Ett par år eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar