Trots...

1½-årsåldern är tydligen en trotsålder har jag lärt mig. Inte genom att läsa mig till det, utan genom att uppleva det i verkligheten. Herregud, vilket humör han kan ha vår lille. Att man kan bli så arg när man är 1 år. För att man inte får dricka ur glaset med pappas brustablett i, för att man inte får slänga mat omkring sig när man ska äta, för att man inte får använda pappas skruvdragare. Och så vidare, och så vidare. Pust... Som väl är, är han himla glad och gosig också. Men efter en hel dag på förskolan, för första gången på 2 ½ vecka, så var han helt slut ikväll. Och hade humör därefter. Tacksamt tog han emot vällingen strax efter 19 och  somnade därefter som en stock. Hoppas att han sover gott och länge inatt. Och med länge menar jag inte att morgonen börjar kl 04.00. Som den gjorde igår. Men idag var det en ny dag och till mammans lycka somnade han faktiskt om och sov till 06.30! Tjohoo, så glad man blir! (Tänk om någon hade sagt det till mig för 2 år sedan, att jag kommer tycka att det är sovmorgon att få sova till 06.30. Nu blev det ju inte direkt någon sovmorgon eftersom jag skulle upp och jobba. Och jag sov inte en minut efter 04.16...men det är ju ändå ett framsteg!)