9-månaderstrots?

Det där med att vara 9 månader kan inte vara så lätt. Helt plötsligt är man ganska rörlig, fast inte så snabb som man vill. Helt plötsligt kan man ta sig bort från mamma och pappa alldeles själv, men vill man verkligen det? Man vill vara på golvet samtidigt som man vill vara uppe i famnen. Man vill äta samtidigt som det är tråkigt att sitta stilla. Man är glad och skrattar för att i nästa sekund bli tokarg och börjar gråta. Ja, det är ganska mycket som är jobbigt just nu för den lille parveln...  Det jobbigaste just nu för mamman och pappan är att den lille är så högljudd att man knappt kan höra sin egen röst. Går detta över?

Återigen, tur att han är så förbaskat söt. Och glad emellanåt.