Annars är det en liten kille med mycket humör vi har att göra med under dagarna nuförtiden. Tvärilskna utbrott varvas med gosiga kramar och pussar. Jag undrar om det bara är den välkända 2-3-årstrotsen som spökar eller om han faktiskt börjar känna av att vår lilla familj kommer att förändras inom en snar framtid? Vi försöker att prata en del om magen och bebisen, men heller inte överdrivet mycket. Nu kommer det dock spontant en hel del från Valter själv. Häromdagen när han och jag satt och åt frukost satt han tyst (för en gång skull) och helt plötsligt utbrister han: Jag ska bli storebror! Så visst tänker han mycket. Och reagerar kanske en del på det även fast vi tycker att han är väldigt positiv när vi pratar om bebisen. Och så mammans humör på det... Likt sin sons går det ibland upp. Och ibland ner.
Idag var vi hos barnmorskan för att kolla hur det står till med det lilla hjärtat. V fick följa med och skötte sig hur bra som helst. Pratade och var intresserad. Och det lilla hjärtat pickade på så fint så. Och snabbt. Allt såg bra ut med mammans värden också. Vi är nu inne i vecka 29 och börjar ju nästan räkna ner...